I går em fick vi ett mail från skolans rektor som informerade att det bombats i stan, i ett politiskt högkvarter. Trots att det hänt på morgonen hade det gått mig förbi hela dagen. Rektorn skrev också att det ev varit ytterligare en bomb och då i ett området närmare skolan och som skolbussarna passerar på väg hem. Detta var dock obekräftade uppgifter och bussarna skulle köra i karavan hem på alternativ väg. Det kändes ju sådär att läsa och en olustkänsla och oro spred sig i kroppen. Strax därpå fick jag sms från bussvärden om att de var på väg hemåt men att de skulle bli något sena och var det minsta oro på vägarna skulle de vända om till skolan igen.
Jag försökte ringa Majken på hennes telefon men fick inget svar, dock oroade det inte mig då jag haft sms kontakt med bussvärden och en vän hade haft kontakt med sin dotter från sin buss. Majken brukar spela på telefonen och de måste ha ljudlöst på skolan, så det var inget konstigt med det.
Strax därefter ringde Lars från Japan och då hade han blivit uppringd från en av Elis klasskamraters pappa och sammanfattat läget och händelsen genom telefonkedja. Jag hade förväntat mig att skolan skulle vara närmare en timma sen, men jag fick sms från Majken att de var på ingående redan 15 minuter efter utsatt tid. Barnen var lugna och hade inte märkt av något alls på vägen hem. Det visade sig att ryktet om ytterligare bomber bara var just rykten. Skönt!
På kvällen fick vi ytterligare mail från rektorn som förklarade att de var en stab som fortfarande var på skolan för att ha kontakt med polis osv för att höra om händelseförloppet och om det behövdes ytterligare åtgärder, men planerna var att ha skolan öppen som vanligt om inget ytterligare hände under natten. Och det gjorde det inte, så idag är det en alldeles vanlig dag igen :). Känns som skolan agerar väldigt professionellt och jag är än en gång imponerad av Stonehill!
I går morse satt jag som vanligt med mitt morgonkaffe och tidningen i lugn och ro. På förstasidan rapporterade de från bombningen i Boston och möttes av en bild med en man i rullstol där benpiporna stod åt alla håll. Fy, vilken syn! Sådana bilder publiceras aldrig i Sverige, men med ens blev verkligheten så brutalt grym. Blir verkligen helt förskräckt över den ondska som finns i världen och hur oskyldiga människor drabbas.
Sitter här och väntar på att bli upplockad av en vän och hennes driver för besök på Leela Palace och Overseas Woman Club. Det blir mitt andra besök och jag ska hämta mitt medlemskort och har även tänkt att spana in de olika charityprojekten som de samarbetar med. Hoppas de har något som jag känner att jag kan bidra i.
Jag försökte ringa Majken på hennes telefon men fick inget svar, dock oroade det inte mig då jag haft sms kontakt med bussvärden och en vän hade haft kontakt med sin dotter från sin buss. Majken brukar spela på telefonen och de måste ha ljudlöst på skolan, så det var inget konstigt med det.
Strax därefter ringde Lars från Japan och då hade han blivit uppringd från en av Elis klasskamraters pappa och sammanfattat läget och händelsen genom telefonkedja. Jag hade förväntat mig att skolan skulle vara närmare en timma sen, men jag fick sms från Majken att de var på ingående redan 15 minuter efter utsatt tid. Barnen var lugna och hade inte märkt av något alls på vägen hem. Det visade sig att ryktet om ytterligare bomber bara var just rykten. Skönt!
På kvällen fick vi ytterligare mail från rektorn som förklarade att de var en stab som fortfarande var på skolan för att ha kontakt med polis osv för att höra om händelseförloppet och om det behövdes ytterligare åtgärder, men planerna var att ha skolan öppen som vanligt om inget ytterligare hände under natten. Och det gjorde det inte, så idag är det en alldeles vanlig dag igen :). Känns som skolan agerar väldigt professionellt och jag är än en gång imponerad av Stonehill!
I går morse satt jag som vanligt med mitt morgonkaffe och tidningen i lugn och ro. På förstasidan rapporterade de från bombningen i Boston och möttes av en bild med en man i rullstol där benpiporna stod åt alla håll. Fy, vilken syn! Sådana bilder publiceras aldrig i Sverige, men med ens blev verkligheten så brutalt grym. Blir verkligen helt förskräckt över den ondska som finns i världen och hur oskyldiga människor drabbas.
Sitter här och väntar på att bli upplockad av en vän och hennes driver för besök på Leela Palace och Overseas Woman Club. Det blir mitt andra besök och jag ska hämta mitt medlemskort och har även tänkt att spana in de olika charityprojekten som de samarbetar med. Hoppas de har något som jag känner att jag kan bidra i.
Tur att krocken som jag (eller min driver) bjöd på inte var så farlig i alla fall! "Skadan" var enkel att tvätta bort som tur var. Nästa gång måste jag följa med på lunchen :) Kram kram
SvaraRadera