Festivalbesök

Vilken rivstart på veckan - vaknade av mig själv och tyckte det var väl ljust ute. Klockan var 6.27 vilket innebär att skolbussen stod och väntade på barnen, ringde bussvärden illa kvickt och sa att vi får ta egen bil idag. Mail till skolan om sen ankomst och sedan körde vi Lars till kontoret (eller rättare sagt Kumar) och därefter vidare till skolan. 40 minuter sena var inte så illa, hade dock glömt att Elis skulle på skolutflykt just idag. De skulle till en liten by precis bredvid skolan och titta på olika transportmedel, så vi åkte dit och kom fram lagom till att de skulle åka tillbaka till skolan igen. Så han fick följa med sin klass tillbaka igen.

Själv åkte jag och veckohandlade när vi ändå var ute och åkte. Den förmiddagen försvann i ett nafs, åkte 7.20 och var hemma vid 12 igen. Där rök både morgonpromenaden och yogan. Får ta igen det med ett gympass i eftermiddag i stället.

Har efter den här tiden lite reflektioner över indier och deras vanor:
- Alla här är högerhänta och högra handen är också den rena handen. Vänstra handen gör de annat med... Därmed är det väldigt ofint att lämna över något till en annan med vänsterhanden, med tanke på hur totalt handikappad jag är med högerhanden lyckas jag inget vidare med detta. Det går av bara farten att använda vänsterhanden när jag lämnar pengar, nycklar eller annat. Men det är aldrig någon som sagt till mig. Har talat med det här med Rani och hon sa att Kumar skulle aldrig ta emot något från henne när hon har det i vänsterhanden. Men från mam går det visst bra :)
- Att bli kallad mam och sir känns fortfarande främmande. Jag har dock inte börjat kalla Lars för sir utan fortsätter använda hans namn :)
- Jag har lagt märke till att Kumar (och även andra som ringer på dörren) alltid har tagit ett steg ner på trappan när han ringer på dörren på morgonen, eller för den delen under dagen. Så om jag ska ge honom bilnyckeln, handlingslista eller dyl måste jag ta ett steg ut genom dörren. Detta har något med tron att göra, det betyder otur att lämna något i dörren. Det tog ett bra tag innan jag förstod sambandet.
- Här rapas det hej vilt, Kumar rapar ofta och ljudligt i bilen. Till Elis stora glädje och som gärna efter(r)apar honom...
- Överallt längs vägarna ser man män som står med ryggen mot vägen och kissar. Det är helt ok att ställa sig var som helst och "hänga ut den". Sådär fräscht...

I går var vi åter i Varthur, grannbyn som vi var på marknad i häromveckan. Nu var det festival som vi ville kika på och Kumar körde dit oss. Det var minst sagt trafikkaos, vanligtvis är det totalt tre filer och ganska smal väg (men plats för omkörning). Nu var det tre filer mot Varthur och en fil från, dvs väldigt trångt. Dessutom försökte några köra om och därmed ha fyra filer mot Varthur och ingen därifrån. Det slutade med att den fjärde filen fick backa för de andra skulle komma fram. Inget är omöjligt och de löser kaoset på hyfsat smidigt sätt.

Hela Varthur var smyckad med dessa flaggor och bananträd.

Här är polisen, som mitt  i gatan står, han visar hur man kör, han visar hur man går...

Vi hoppade ur bilen och gick in mot byn, huvudgatan var avstängd av trafikpoliser för att leda om trafiken utanför festivalen. Längs gatorna var det stånd som sålde armband, de plastigaste leksaksakerna du kan tänka dig, snacks och givetvis fast food i form av kyckling. Det var mycket folk och alla var uppklädda, framförallt barnen hade fått på sig sin finaste klänning med volanger och tyll. Även denna gång var vi ensamma om att vara vita och blev väldigt uttittade. I mitten av byn stod själva huvudpersonen, en hög, hög vagn som var smyckade med tyger och blommor och i själva vagnen stod ett antal präster med rökelser. Runt omkring vagnen var massor av folk och även på balkonger och i fönstren stod människor. Det såldes även bananer. Varför? Det blev vi snart varse om, då det började vina bananer i luften. Bananer kastades hej vilt för att träffa vagnen för att bringa lycka och tur. Det gällde att ducka och det enda som träffades var min handväska. Plötsligt började vagnen att rulla och människorna följde efter, även några blomstersmyckade och överfulla traktorer hängde på kortegen. Vi valde att iaktta spektaklet på håll. Gissa om det var geggigt på marken där vagnen stått?! Mums för alla vildhundar och råttor senare kan jag tro...

Det smyckade tornet med prästerna där inne (hjälp, om det skulle välta!)

Bananer till salu

När vi väl sett vagnen, trumslagare och killar som klätt ut sig till tjejer kände vi att vi sett tillräckligt och vände tillbaka. Många kom fram och ville hälsa och ta i hand eller röra barnen. Barnen tycker det är sådär och den svenska personliga integriteten bryts. Men alla är väldigt vänliga och vi känner oss aldrig rädda eller hotade. Väl hemma igen stack barnen iväg på cyklarna till Elis nyfunna vän Leo och Lars förberedde Webern för lite oxfilé. Det var mumsfilibabba! Så idag vankas pyttipanna på resterna.

Svettiga i väntan att bli upplockade av Kumar.

Finns det hjärterum, finns det stjärterum. Eller i alla fall ståplats.