Indien i ett nötskal

Om en månad är barnen och jag åter på svensk mark, känns väldigt märkligt att vi redan ska hem. Trots att det gått 10 månader sedan sist så längtar jag inte hem. Givetvis till familj och vänner men jag (eller vi rättare sagt) går inte och trånar efter Sverige alls faktiskt. Det är ju ett tecken på trivsel och det är ju tur det! Förra året hade Majken en kalender som kryssade för varje dag som nedräkning för hemresa och det har inte varit tal om i år.

Jag frågade barnen var för sig vad de önskar sig i middag när de kommer hem, det är "att träffa alla och svensk mat" som är det viktigaste med att åka hem, och fick till svar korv stroganoff och korv med bröd. Så mormor, läser du det här vet du vad som gäller! Vi som aldrig varit någon korvfamilj och verkligen inte ätit korv ofta, men uppenbarligen är det nummer ett på önskelistan. Själv längtar jag efter kokt torsk med pepparrot, räkor och charkisar.

Har ju nämnt det här förut, betalningsförfarandet är en historia för sig och det krävs tålamod, tålamod och åter tålamod. Ovan ser ni en lång kö till första anhalten i kassaledet där personen i fråga skriver ner allt som ska betalas, nästa person (där det är tomt) tar betalt och sista personen lägger varorna i kassen och lämnar över till kunden. Visst låter det effektivt?!

Morgonpromenad på vår Aveny. Love it!

Det är väldigt viktigt här att visa att saker och ting är nya, som med bilen t ex. Många har kvar plasten på sätena i år för att det ska se ut som en ny bil. Vi har dock tagit bort våra, det är varmt nog som det är ändå att sitta och nöta sätena i bilen... Dock har vi kvar små klisterlappar på instrumentpanelen och fam S påminde oss om att vi även har det under sätet där man skjuter fram och bak sätet, vilket vi inte ens tänker på längre. Insåg häromdagen att jag nog blivit Indienifierad när jag såg att jag hade skyddsplasten kvar på mina ögonskuggor!

Den här härliga utställningen mötte mig när jag kom till Hypercity för veckohandling häromsistens. 10 olika mangosorter att välja på och vi fullkomligt frossar i dessa delikatesser nu. Det är nästan ingen idé att köpa hem någon annan frukt för barnen vill enbart äta mango. Rani skär nog upp ca 2 kg om dagen.

Och samma dag mötte mig den här synen när jag väl skulle betala... Betalningssystemet låg nere i butiken och eftersom den processen tar lång tid i vanliga fall vilket jag redan skrivit om här, så kan ni ju bara ana att det inte gick direkt snabbare den här dagen. Jag hade storhandlat och var rätt nöjd över vissa saker som jag inte hittat på ett tag och var därför inte sugen på att bara ställa vagnen och gå ut, vilket jag i efterhand kände att "varför gjorde jag inte det???". Med en västerländsk kvinna framför mig som handlat lite lagom och jag som handlat lite mer tog hela processen bara i kassan 1,5 h. Kan även tillägga att AC-systemet inte fungerade... Men jag är imponerad att de skrev ner varenda streckkod, varenda vikt på frukt och grönt samt varenda antal som de sedan skulle räkna ut på en inplastad miniräknare. Så tro inte att livet som expatfru är så glammigt alla gånger!

Mitt handskrivna kvitto som Kumar fick använda dagen efter
för att returnera yoghurten som hunnit bli dålig i kön...

Nyinköpt morgonrock som är ljuvlig!
Här är ju allt så färgglatt och vackert,
men jag är lite färgfeg och kör det hemmavid...

Födelsedagspresent som inte fick följa med till Sri Lanka.
Supercool om du frågar mig!

Avslutar med några bilder från Sri Lanka som var så härligt! Har haft fullt upp senaste veckan men mer om det i nästa inlägg.

Söt kille på Sri Lanka som verkar gilla regnet!

Så kitchigt och härligt café där vi fick gå in i familjens
privata boende för att komma till toaletten.
Helt naturligt?!