Johanssons Bangaloreäventyr: Långhelg i Pondicherry

Eftersom det var långhelg och ledigt pga Indiens Independence Day så bokade vi in en tripp till Pondicherry förra veckan. Vi började firandet så smått redan på onsdagen med att bli bortbjudna på middag, vilken var både otroligt smaskig och väldigt trevlig. Dock inte så sen som den kan tendera att bli i det sällskapet eftersom vi skulle upp i tid för att komma iväg i hyfsad tid.

Klockan halv åtta rullade bilen ut från vår aveny och en lååååång biltur skulle börja. Inte lång i antalet kilometer men mätt i tid. Maken till dåliga väg har jag aldrig sett! Vägen till Kabini var en dröm. Men som jag skrivit förut, så matas man med så mycket intryck hela, hela tiden, så bara att sitta att titta ut genom fönstret är ett skådespel. Därav en hel del bilder i detta inlägg. Som tur är tenderar ingen i familjen att vara åksjuk, för det hade slutat med en katastrof. Resan visade sig ta ganska exakt 7 timmar och då hade vi avverkat ca 30 mil, det är ungefär samma tid och distans som Lars kört Vätternrundan på...

Majkens myshörna längst bak i bilen, något pömsig...

Co-driver

Hållbar stege???

Inget vidare tak så här i monsuntider.

Vacker natur på vägen! Bangalore är annars väldigt platt.

Lummigt gröna vägar (här råkar vägen vara extremt fin).

Det var mer så här vägen såg ut.

Indisk knalle?

Annan typ av tak än vi ser i Bangalore.

Inget möte nu, tack!

Co-drivern sköter sitt jobb.

Enda pausen på hela vägen. Kissepaus i diket.
Tur att vi laddat med matsäck, annars hade vi varit väldigt hungriga.

Nicke Nyfiken?

När vi väl anlände till Pondicherry och Villa Shanti var vi både stela och hungriga. Där möttes vi av ett supermysigt hotell med så service-minded personal som jag aldrig mött här i Indien! Första intrycket fick tummen upp (och det ändrades inte under dagarna vi var där). Vi hade bokat sista rummet som var ledigt i perioden och det var en svit, vilket innebar ett väldigt rymligt rum med smakfull inredning. Förstår inte var de hittat hantverkarna som renoverat upp det hotellet för jag kunde inte hitta någon skavank någonstans (trots att jag letade)!

Efter en utsökt och välbehövlig lunch gick vi ut en sväng på stan med paraply i högsta hugg. Det regnade riktigt mycket men blev inte så långvarigt. Annars var vi rätt fuktiga hela tiden, klimatet var helt annorlunda mot Bangalore eftersom det är en kuststad så var luftfuktigheten hög samt att tempen låg på 34-36 grader. Vi strosade ner på strandpromenaden som var bred och stor med en hel del folk som firade Independence Day. Som jag nämnt tidigare har Pondicherry varit en fransk koloni och även om det inte kändes som Frankrike direkt så fick vi ändå viss feeling. Många hus var franskinspirerade och en hel del välhållna, små gator med små inrednings- och klädbutiker, mysiga restauranger med innergårdar. Det var riktigt rent på gatorna. Nu talar jag ur ett Indienperspektiv, alltså var det Indienvälhållet och Indienrent, inte att jämföra med Sverigerent. Jag kan tänka mig att för en indier som aldrig varit utanför det egna landet, så känns nog Pondicherry som Frankrike. För oss som bott där så fick vi en lättflyktig vind av det.

Det talas fortfarande mycket franska bland befolkningen och det var en hel del vita som verkade leva där och drev butiker och restauranger. Bland gästerna på hotellet så var det blandad kompott av vita och indier. Det som slog oss var att de vita som verkade höra till befolkningen kan nog benämnas som bohemer och de indier som semestrade moderna, på så sätt att de var västerländskt klädda och hade både lite urringning, visade benen och drack vin till maten.

Fiskare i Pondicherry i lågtgående båt.

Här fanns en hel del mysiga och fina inredningsbutiker och caféer/restauranger.

Coolt träd.

Vi hade redan innan avfärd bestämt att vi skulle åka till Auroville som ligger precis norr om staden. Det är en stad som grundades på 60-talet och ska vara ett samhälle där andlighet spelar stor roll och där ras, klass, religion osv. spelar någon roll. Se nedan lite info från Wikipedia och AVI Sweden;

"Auroville är en stad med 2 047 invånare (2007) i den indiska delstaten Tamil Nadu. Den ligger nära Puducherry (eller Pondichéry som den en gång hette), den forna huvudstaden för de franska kolonierna i Indien, i östra delen av Sydindien vid Koromandelkusten. Namnet Auroville betyderMorgonrodnadens stad (efter franskans aurore, morgonrodnad, och morgonrodnadens gudinna Aurora) eller Gryningens stad (City of Dawn). Den grundades 28 februari 1968 av Mirra Alfassa (1878-1973) och utformades av den franske arkitekten Roger Anger.^[1]^[2]^[3] Namnet på Mirra Alfassas andlige samarbetspartner, filosofen och poeten Sri Aurobindo (1872-1950), har säkert också inverkat på valet av stadsnamn. Dennes samhällsteori sägs nämligen ligga till grund för stadens idémässiga framväxt. Redan 1966, två år före själva grundandet, antog även Unesco en resolution där projektet erkändes och gavs detta FN-organs stöd."

"Auroville tillhör inte någon särskild. Auroville tillhör mänskligheten som helhet. Men för att leva i Auroville måste man vara det Gudomliga Medvetandets villiga tjänare.
Auroville kommer att vara platsen för en oändlig utbildning, för ständiga framsteg och en ungdom som aldrig åldras.
Auroville vill vara bron mellan det förgångna och framtiden.Genom att ta fördel av alla upptäckter, yttre och inre, kommer Auroville djärvt att ta ett språng mot framtida förverkliganden.
Auroville kommer att vara en plats för materiell och andlig forskning för ett levande förkroppsligande av en faktisk Mänsklig Enhet."

Ett banyanträd vid Auroville med över 50 m omkrets.
Så smart att släppa ner rötter från grenarna!

Smått flummigt kan man tycka, men väldigt fascinerande. Vi hamnade såklart där alla andra turister hamnar, i ett Visitor Centre. Där kikade vi först på en film om historien kring Matrimandir, den stora guldkupol som är själva turistattraktionen. Det bestämdes redan 1968 att den skulle byggas och stod färdig 2008, men fortfarande var inte de 12 trädgårdarna som ska omge Matrimandir anlagda. Filmen var verkligen intressant och visade från innanmätet och ut hur det ser ut, allt är genomtänkt i minsta detalj och har en andlig betydelse. I den innersta mitten finns en stor kristall som ska bryta ljuset på ett speciellt sätt och det som kan ses uppe på toppen är 12 meditationsrum. Vi fick enbart beskåda detta på avstånd, men fanns intresse att veta mer detaljer och även komma in kunde man kontakta Visitor Centre, men det var hur som helt inte vem som helst som fick komma in där. Som lite kuriosa kan nämnas att Beatles varit här.

Det var en 10 minuters promenad innan vi kom fram till the View Point och kunde beskåda detta jätteägg och det var faktiskt otroligt mäktigt! Barnen var lite lagom trötta efter promenaden i det stekheta vädret, men även de tyckte den var så "stor och guldig". Därefter promenerade vi tillbaka och gick bland de affärer som fanns vid besökscentret vilka hade kläder och hantverk som tillverkats av invånarna i Auroville. Det visade sig vara otroligt fina, snygga och inte speciellt dyra saker. Jag hittade en fin röd (såklart) brödkorg, Majken köpte två par örhängen av papper resp porslin. Själv hittade jag en jättefin tunika, men tyvärr var jag inte snabb nog utan en annan hann före när jag släppte galgen för en sekund. Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle ha den. Hade lätt kunnat shoppa loss i både porslin, kläder och lampor men jag la band på mig.

På vägen tillbaka stannade vi till i en liten by där vi fick syn på en till synes populär och mysig restaurang. Det var en italenska äldre man som hade stället och vi njöt av supertunn pizza samtidigt som vi iakttog så många olika personligheter som också var där för att luncha. Allt från turister till det vi tror av invånare i Auroville.

Matrimandir

Efter en paus på hotellet begav vi oss vidare till trippens enda tempelbesök. Ett tempel mitt i stan med en elefant utanför som man kunde köpa mat till (i form av gräs och kokosnötter) eller ge en peng i snabeln. Elefanten tackar då genom att klappa med snabeln på huvudet. Och detta ska då bringa tur vilket Ganesha, elefantguden, gör. Majken ville mata elefanten, så vi köpte lite gräs till den, hon var nog allt lite nervös för allt gick så fort att vi inte ens hann fotografera. Det är ett populärt tempel så det var ganska mycket folk och även försäljare av diverse slag som det alltid finns. Och givetvis ser de oss som möjliga storkunder och är ganska påträngande, men vi köpte inget för av erfarenhet vet vi att hela områdets försäljare plötsligt uppenbarar sig kring oss...

Manakula Vinyagar Temple

Däremot lockades vi av cykeltaxisarna som stod i närheten, de agerar taxi och kan även köra sightseeing, så vi bestämde oss för en halvtimmas rundtur bland servärdheter. Föraren påstod att vi kunde åka alla fyra på en, men det hade vi aldrig fått plats med och med tanke på hur han slet med bara två där bak så hade han aldrig överlevt hela familjen Johansson som passagerare. Vi delade istället upp oss och tog två cyklar och vi lugnade dem att vi tänkte betala det uppgjorda priset till bägge två. Barnen (och även vi) tyckte det var ett ypperligt sätt att se sig omkring, även om jag måste medge att det känns väldigt iögonfallande med en fattig indier som hade ett gäng vita att cykla omkring med. Men jag tror de var nöjda med betalningen :)

Föraren kunde inte mycket till engelska men stannade till på alla sevärdhetigheter och berättade vad det var, "police station, mam", "Mahatma Gandhi, mam", "monument, mam" med avslutande "photo, mama?". Alltså inte så detaljerad beskrivning men vi var helnöjda!

Tur att det bara blev två på varje cykel!

Mahatma Gandhi himself -
varje stad i Indien har en MG (Mahatma Gandhi) Road

Barnen blev helt sålda i denna richshaw

Cykelsightseeing är kul!

En av alla försäljare på strandpromenaden.

Pappa är bäst!

Trängsel på gatan.

Elis med den söta föraren,

Dagen därpå (eller rättare sagt alla dagar) började med fransk frukost innehållandes färskpressad juice, fruktfat, ägg, kaffe, baguette, croissant och pain au chocolat - en kanonstart helt enkelt på hotellets lugna innergård (kan inte tala mig nog varm om hotellet!). Därefter drog vi oss norrut för att se om vi kunde hitta en strand och eventuellt bada, vi hade inte fått så positiv bild av det av andra som besökt Pondicherry. Men Kumar körde oss till Arabic beach som var förvånansvärt fin, ingenting som flöt i land i form av skräp och på själva stranden var det inte heller speciellt skräpigt. Barnen tog sig snabbt ner till strandkanten och de ganska stora vågorna. Vattnet var alldeles ljummet och svalkade inte alls, men det var kul med vågorna.

Vips hade Elis följt med en stark våg ut och låg fullt påklädd i sanden lite längre ut. Jag stod som fastfrusen men som tur var har jag en mer handlingskraftig man som sprang ner i vattnet med skor och strumpor och fiskade upp honom. Det var ingen fara, men där ser man hur lätt det kan hända med vattnets kraft! Jag var lite orolig för de indier som också dök upp på stranden och som stod i sina stora saris med barnen i vattnet. De flesta är inte simkunniga men som tur var hände inget. Efter den lilla incidenten byttes det om till badkläder och det blev någon timmas lek i vågorna.

Lek i vågorna, innan vågen tog med sig honom.

Vattendjuret (som dock inte är så förtjust i sand och saltvatten)

Kumar var impad av havet och filmade för fullt.

Alla blev som barn i vågorna :)

Var smått orolig när indierna gick ner i havet med barn och saris...

Kumar tog en promenad och hittade några fiskare som just höll på att vittja nätet. De samlade fisken i stora fat som de sedan gick upp på stranden med för att strö ut för sanden. På så vis torkar de fisken och tvättar den därefter, för att sedan sälja den vidare. Kumar berättade att fiskarna får 30 rupies/kg och sedan säljs de på marknader för ca 100 rupies/kg. Fiskarna lär inte vara ett rikt släkte här...

Fångsten tas i land.

Medan Elis och jag stannade hemma på hotellrummet för att duscha och spela spel gick Majken och Lars ner på strandpromenaden och fick se nedan lilla tös gå på lina. Vi hade sett henne mitt i trafikmyllret tidigare under dagen när vi var på väg i bilen mot stranden och nu gjorde hon sina konster på promenaden med sin mamma trummande på ett grytlock. I Indien kan verkligen ALLT skådas!

Efter lite mys och yatzyspel utanför rummet åt vi sista middagen nere på hotellets delikata restaurang. Morgonen därpå drog vi oss hemåt vid halv 10 och Kumar hade en annan väg vi skulle ta istället för den bedrövliga ditvägen. Vägen skulle vara mycket bättre men när vi kikade så var den nio mil längre. Både Lars och jag var skeptiska om det verkligen var värt en bättre väg när den var så mycket längre, men det visade sig att denna vägen som var 9 mil längre tog en kvart mindre att köra!

Så innan fem var vi hemma igen, efter ett antal filmer, lite yatzyspel (tills ena tärningen försvann), iPad-spel och några sommarpratare. Lyssnade bl a på Kristian Gidlund som jag precis läste var en bland de mest lyssnade på. Så fantastiskt sorgligt, vackert och insiktsfullt på samma gång! Tårarna bara rann ut med kinderna av denna fantastiskt livfulla man med döden så nära inpå sig. Lyssna och berikas!

Lars hann vara hemma ca 6 timmar innan han satte sig i bilen igen med destination flygplatsen och med slutlig destination Kina. Kan säga att jag inte var alls avundsjuk på honom att fortsätta resandet, jag var fullkomligt supernöjd att krypa ner i sängen hemma. Så nu är det jag och barnen som huserar här hela veckan lång innan Lars kommer hem någon gång på lördag natt.

För att sammanfatta vår långhelg - den överträffade helt klart förväntningarna, till och med med råge! Och den åsikten har vi alla. Nästa resa sker om två månader, men den gången tar vi flyget till Maldiverna :)