Underbara & förskräckliga intryck

Idag blev det hemmadag för barnen, liksom i morgon. Det är nationell strejk för bussar, rickshaw och chaufförer. De protesterar mot höjda bensinpriser. Även Rani och Kumar håller sig hemma idag. Rani kommer inte hit eftersom hon åker både buss och rickshaw för att komma hit och vår bil har gula registreringsskyltar, vilket innebär taxi, och får inte ut och åka på vägarna så därför stannade Kumar hemma också. Lars gav sig iväg till norra Indien i går och har möten på hotellet dessa dagar. Volvo har sänt ut mail där de uppmanar medarbetarna att arbeta hemma, ger man sig ut med en gulreggad bil kan de attackera bilen och kasta sten och dylikt... Så det blir helt enkelt två dagar innanför murarna. Barnen är ute och leker med lite svenska barn, så jag blev solo ändå.

Skulle så gärna vilja visa er varenda millimeter av Indien, alla dessa fula, vackra, smutsiga, lyckliga, sorgliga intryck. Men det är inte lätt att fånga med kameran och inte ens med videokamera. Det måste upplevas på plats!

När jag t ex ger mig iväg till Hypercity har jag lärt mig vad som väntar på vägen och förundras och fascineras av alla levnadsöden. Vi rullar ut genom grindarna från Palm Meadows och ler mot vakterna. Det är blåuniformerade män som kontrollerar bilarna som kör in på området, i en hytt sitter några kvinnor som trycker på knappen för att bommen ska gå upp på given signal från vakterna.

Ute i trafikmyllret passerar många fruktstånd, utekök som säljer mat och en och annan verkstad som reparerar moppar. Det är givetvis fler affärer som passeras och en Public School, där skolbyggnaderna består av några baracker med indiska flaggan ditmålade. Barnen springer omkring i sina blåa uniformer på den stora, röda grusplanen framför skolbyggnaderna i den gassande solen. Det finns inte mycket till skugga att hitta. Vi gör en u-sväng (det görs hela tiden, vlket är motsvarigheten till våra rondeller, i början var det med hjärtat i halsgropen då de mötande bilarna snabbt kom upp mot vår svängande bil) och tar första vägen till vänster. Direkt på vänster sida pågår ett bygge som på så många andra ställen här. Framför bygget finns stora grus- & sandhögar där barnen, vars föräldrar arbetar på bygget, leker. Armeringsjärnen ligger utspridda och därpå tvätten. Några tält är uppspända utmed bygget, där några byggfamiljer bor. Andra har bosatt sig inne i de halvfärdiga byggnaderna.

Byggplats och även boplats

Här är det ofta kvinnorna som har de tyngsta arbetena, de bär sand i stora hinkar på sina huvuden, det grävs i den torra jorden med stora hackor för hand. Vi passerar några lägenhetshus och villor som ser trevliga ut, en kvinna skakar av en matta. Här bor det människor som har det ganska gott ställt. Svänger vänster igen och där sitter familjen bakom sin fruktvagn och väntar på kunder. In på gatan till vänster står en äldre man vid en likadan vagn som fruktfamiljen har, men han stryker kläderna släta och fina. Vagnen står i skuggan under ett träd, kan tro att det svalkar lite. Strömmen då, undrar ni? Nej då, det behövs ingen ström när man använder strykjärn à la 1800-tal, då räker det med uppvärmda klossar att stoppa in i järnet.

Familjen fruktvagn

Passerar förbi ytterligare finare bostäder, plåtskjul, byggplatser, en och annan lösspringande hund innan vi kommer fram till korsningen vid herrskräddaren. Här brukar vara lite trafik och det är trångt så det gäller att se sig för och tuta innan Kumar kör ut. Passerar apotek som ser ut som en kiosk, det är visst mycket läkare som har dessa apotek och är väldigt kunniga, där är det lilla templet som inhys i en liten glugg i ett hus. No entry står det utanför och två män står där inne i gula skynken och sköter templet. En man ligger på sina knän och kysser marken, har antagligen lämnat en slant eller blommor. Det har vi lärt oss att ett tempel behöver inte betyda att det är något stor och pampigt, utan kan lika gärna vara ett hemmabygge utmed vägen.

Undra hur många som huserar på dessa 6 kvadratmeter??

Svänger vänster än en gång ut på stora vägen där det myllrar av folk och trafik.Busshållplatsen är full av väntande män och kvinnor. Hunden ligger som vanligt och sover på trottoaren. Kör ytterligare ett par hundra meter innan vi når Hypercity och jag tar min kundvagn in i den svala AC-luften. Kumar kan alla shortcuts för att slippa för mycket trafik och det gör att jag bombarderas av alla dessa fantastiska intryck. Det är så mycket vackert och lyckligt samtidigt som det är så smutsigt och sorgligt på en och samma gång! Jag är verkligen tacksam att få dessa upplevelser i kontrasternas land