En och annan tanke

Häromdagen åkte jag till Elan där jag inte varit på ett tag. Mitt och Majkens favoritställe att hålla händer och fötter fina på. Majken älskar att få stå och välja nail art till sina naglar och sedan få sätta sig i massagestolen och bli uppassad. Själv har jag aldrig testat nail arten, men vem vet snart kanske jag sitter här med stjärnor och blommor eller varför inte en conversesko på nageln?!

Jag nöjde mig med manikyr och testade för första gången att köra gel lack på naglarna (och gick därmed miste om massagestolen som man får vid pedikyr). Nagellack brukar ju annars inte hålla så många dagar på händerna innan de börja se tråkiga och slitna ut. Men med gel lack lackar man med något som ser ut som nagellack men som man lägger under speciellt ljus som härdar färgen. Attans vad bra det blev! Både välformade naglar och snyggt lack som jag hoppas håller i 10-14 dagar. Sedan får jag gå tillbaka för att få ta bort det eftersom vanlig nagellacksremover inte biter på det. Så nöjd!

Ja, vad ytliga saker Pernilla håller på med där borta i Indien. Shopping här, massage där och naglar någon annanstans. Och ja, mycket av det man har möjlighet att göra här tillhör kategorin ytliga aktiviteter. Det är inget jag skäms över att skriva utan jag ser det bara som en förmån att kunna ha både tid och pengar att få aktivera mig med denna typen av livsnjuteri.

Men där emellan är det väldigt mycket vardag med rutiner med barnen (precis som hemma), handla (precis som hemma) och sköta det administrativa (precis som hemma). Skillnaden är att jag inte arbetar här och med tanke på hur lång tid saker och ting tar här hade jag inte hunnit med ett heltidsjobb utan att känna mig superstressad. Ja, jag vet att även här är det en och annan som tycker att så lång tid kan det inte ta, det är bara Pernilla som blivit lat. Men det går inte att förstå förrän man sitter här, allt tar sååååå lång tid. Bara denna trafiken gör att bara åka till närmsta mataffären för veckohandling tar minst en timma i resväg. Det är som om jag skulle åka till ICA Maxi i Mölndal och veckohandla och den tanken har aldrig fallit mig in. Men okej då, lite lat har jag väl också blivit ;)

Efter-skolan-dopp-i-poolen

En annan fördel (på gott och ont) är att man hinner tänka mycket. Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad har jag som medföljare till den arbetande maken för roll och värde? Hur bär jag mig åt för att finna värde och identitet i min vardag? Hemma identifieras jag av min yrkesroll, men här och i många andra länder är det inte så utan där uppskattas jag utifrån min person. Då är det inte konstigt att vara hemmafru, vilket det kan rynkas på näsan åt hemma, där ska du vara karriärkvinna, engagerad mamma, kärleksfull fru, härlig vän & mycket mer som kan vara nog så uttröttande att leva upp till. Det jag försöker göra här och nu, är att njuta av tillfället att faktiskt ha energi och uppfylla alla dessa roller förutom karriärkvinnan. Istället är min roll helt enkelt att rodda vardagen och logistiken och det är ju tack vare både min man och jag själv som vi har möjlighet att uppleva detta. Hade någon av oss bangat hade vi heller inte suttit där vi sitter och få chansen att uppleva alla stora och små äventyr. Så ångest och dåligt samvete för sådant jag inte uppfyller har som motto att inte bry mig om här och nu! Här är det crea diem som gäller och njuta av det.

Min finaste badkille!

För att inte bli alltför egocentrerad tänker jag väldigt mycket på omvärlden och framförallt situationen som allt för många lever i här. Varför har kvinnorna här en så fruktansvärt eländig situation? Vad händer med de små barnen som växer upp på en byggarbetsplats med föräldrarna slitandes och arbetandes medan barnen får sysselsätta sig själva i någon grushög eller i värsta fall själva bära grus till bygget och förstöra kroppen redan som barn? Vad kan lilla jag göra? Hjälper eller stjälper jag när jag lämnar några rupies till tiggaren utmed vägen? Kommer det kvinnan och hennes barn tillgodo eller går det rätt ner i "bossens" ficka?

Solnedgång över Palm Meadows

Och hur är det med barnen som inte får gå i skolan längre än i sju år då regeringens stöd för skolpeng och skoluniform dras in? Ett enkelt arbete i fabriken kräver 9 års skolgång. Men har de för hög utbildning inom kasten (oavsett rang av kast) blir de inte bortgifta om de har högre utbildning än mannen. Hur ska man kunna ändra på ett helt lands syn på kvinnor, kast och fördelarna med att vara utbildad? Det är sådana här diskussioner som avhandlas över en kaffe, lunch eller under morgonpromenaderna.

Det är ju bara att gå till våra anställda som lever knapert men ändå har det fantastiskt mycket bättre än de som lever under en presenning med hela familjen inklusive svärmor. Deras öde blir jag också alldeles fängslad av men ändå glad att vi kan hjälpa till att ge dem en bra vardag, både vad gäller ekonomiskt men även som stöd och råd i många frågor som är självklara och banala för oss men som är helt främmande för dem och på så sätt stärka deras självförtroende.

Näringsidkare i min närmiljö.
Second Hand eller loppis eller knalle?
Kalla det vad du vill!

Ja, listan kan göras lång vad som snurrar runt i huvudet en alldeles vanlig dag. Just idag kretsar tankarna på min inlämningsuppgift i Fotografi kursen. Jag måste ge mig ut i det "riktiga Indien" som barnen skulle sagt och fota samt skriva dokumentation, jag har riktat in mig på en "kiosk" på andra sidan gatan från Palm Meadows. Uppgiften är att fota någon i min näromgivning i den miljön som denne är i för att tjäna ihop till sitt levebröd. Och här finns det ju massor av objekt som stämmer in på den beskrivningen så fort man sticker ut näsan. Tillsammans med teoridokumentation ska jag nog lyckas få till godkänt även på den uppgiften.