onsdag 27 februari 2013

Food Fair och oväntat besök

I lördags var det dags för skolans årliga Food Fair som planerats sedan före jul. Temat skulle vara Swedish Fika. Förra året hade de haft köttbullar och pasta, vilket kanske inte varit någon succé riktigt när Thailand hade sin underbara mat och Tyskland grillade goda korvar (vilket inte är lätt att hitta här, tur att vi inte är någon korvälskande familj).
Här bakas Silviakaka och smakas visst på också.

Det bullades upp med mer än sju sorters kakor, våfflor och svenskt Zoegas kaffe och Bobs jordgubbssaft till det. Hade jag haft ett paket Zoegas i gömmorna hade jag hållit hårt i det, men Sara  bidrog med det vilket var mycket poppis! Det visade sig att många dragit ner ambtionsnivån och många satsade på saker som gick att förbereda, typ sötsaker. Med all förståelse! Det är inte så lätt att hålla allt fräscht och stå och koc% aka på plats, så någon grill såg vi inte till i år.
Förberedelser för Svenskbordet. Lägg märke till den lätt dolda kungakalendern 

Uppbullat!

Här vankas mer än sju sorters kakor!

Bordet brevid oss stod Thailand som hade en väldigt duktig tjej som kockade, hon rev grönsaker och stekte på för glatta livet, en ensam kinesiska stod för kinamat, italienarna hade smaskig lasange och bruschetta, England afternoon tea med scones, Israel fantastisk falafel, USA hotdog och cupcakes mm mm. Själva bidrog fam Johansson med Silviakaka.
Thailands konstverk.

Syftet med hela tillställningen är charity, vid ingången gick det att köpa matkuponger à 20 rupies (knappt 3 SEK) och sedan var det upp till varje land att prissätta sitt utbud. Samtliga intäkter går till välgörande ändamål. Övriga aktiviteter var hästridning, frågesport, zorb ball (stor boll i poolen som barnen fick vara inuti och bada i poolen. Barnen var tvungna att ha badmössa för att få bada och det var många som inte tagit med sig, som tur är säljer skolan det så där gjorde de sig ytterligare en slant.
Härliga stavningar och namn...

Efter fyra intensiva timmar var det dags att åka hemåt och Elis somnade skönt framme hos Kumar. Väl hemma stod vår nya bil på garageuppfarten och väntade på att bli levererad. Vi har hittills haft hyrbil men nu kom tjänstebilen. En silvrig Toyota Innova, den mest vanliga bilen här på Palm Meadows. En sådan står säkert på 90% av garageuppfarterna. Den som var mest uppspelt av detta var Kumar som frågat såååå länge när nya bilen kommer. Vet inte om jag nämnt det förut, men det är chaufförernas status att ha nyaste bilen. Så väldigt kvickt kom klistermärkena upp på rutan som ger tillstånd att köra in på Palm Meadows, Volvo och Stonehill. Elis hade två svenska pappersflaggor som hade suttit i kakorna och dessa sattes fast där fram. Och plasten på stereon, backspegeln osv som alltid sitter som skydd sitter kvar. Undra hur länge de ska vara kvar?? Lars skulle säga till Kumar att ta bort det om det fortsatt satt kvar, men antagligen visar det ytterligare att bilen är splirrans ny.
Finfina kransar på finfina barn efter food fairen.

Och på lördag ska vi ut på "gudomliga äventyr" med bilen - kanske nästa inlägg kommer handla om :).

Har ju glömt (eller förträngt) att berätta om mitt besök jag fick i trädgården härom sistens. Jag satt i godan ro och läste på terassen med tak och njöt av en kopp kaffe. Tyckte livet var rätt behagligt helt enkelt! Lade märke till en av kattungarna som springer här satt vid en buske och tittade in. En fågel att jaga, tänkte jag. Men ack så fel jag hade, nästa gång jag tittade upp då jag lade märke till något i ögonvrån låg en ihopslingrad orm mitt på gräsmattan med katten smygande på sig. Då var ormen 2-3 meter i från mig. Jag höll mig väldigt lugn, gick in, stängde till dörren och gick till Rani och berättade att vi hade en orm i trädgården. Ring the snakecatcher, sa hon, vilket jag gjorde, samtidigt som Rani berättade för Kumar. Medan detta skedde hade katten retat in ormen till vår husvägg och även fått till sig kattmamman. Katterna var verkligen efterhängsna, så ormen tröttnade och bet till kattmamman under hakan i halsen, vilket gjorde att katterna smet i väg (kattmamman har nu ett rejält sår där, som inte ser så trevligt ut. Tycker verkligen synd om henne!). Ormen verkade tröttna och börjar slingra sig upp för rör som vi har utanpå huset och ska ta sig upp till ett träd. Rani höll sig inomhus, Kumar ute på gräsmattan och jag i dörröppningen. Där ser jag då ormen slingra sig uppför och hänga fram rakt ut, sådant som jag bara tidigare sett på film. Hua! Kumar försäkrade att det inte var en farlig orm, jag såg själv att det inte var någon kobra men det finns ju andra som inte är helt ofarliga även om de inte är lika giftiga som kobran... Lång var den i alla fall, i svenska mått mätt, ca 2 m enligt min uppskattning och ca 3-4 cm i diameter. Snart kom ormfångaren men då hade ormen redan tagit sig vidare från trädet och vi såg den inte mer.

Därefter ringde jag the gardener och bad honom komma och klippa ner buskar och träd och klippa rent utmed marken. Han berättade även att det fanns vissa växter som ormar inte gillar som jag kunde köpa. Så nästa dag åkte Kumar, trädgårdsmästaren och jag till the nursery, som är handelsträdgård. Dels köpte vi nya plantor till garageuppfarten och till terassen, och även dessa ormfientliga växter. Kumar hade berättat om vår shopping för Lars och bara kommenterat och flinat åt det hela "Do you believe snakes care about plants? Hehehehe". Så vi får väl se om ormarna håller sig borta?!? Sedan dess sitter jag inte lika ofta ute och är mer uppmärksam vad som händer runt omkring mig och jag är väldigt noga med att se till att balkongdörrarna är stängda även på andra våningen.

söndag 24 februari 2013

Bangalore TImes

Har börjat prenumerera på en dagstidning nu, det blev Times. Hade önskat Hindi, som visst ska ha lite mer djupare reportage i jämförelse med Times som gärna har med lite skvaller. Aftonbladet vs GP skulle jag kanske kunna jämföra. Kumar lovade att fixa detta, men när jag om Hindi så lät han lite frågande och visste nog inte riktigt vilken tidning det var. Så när det väl låg tidning på trappen en morgon så var det i alla fall Times. Men jag är glad att ha fått en dagstidning i alla fall, man får inte vara så knusslig. 150 rupies i månaden kostar det, nästan 20 SEK.

Det rapporteras lite annorlunda än hemma, se t ex om denna trafikolycka, vilket det rapporteras frekvent om. Tyvärr ofta med dödlig utgång, men inte förvånande med tanke på att det körs moppe och mc utan hjälm (sitter den på huvudet är den i alla fall sällan knäppt), det går folk på vägarna i mörkret utan reflexer eller dylikt osv. Rapporteringen innefattar namnet på den avlidna samt yrke, ålder och ofta föräldrarnas namn. Även den som råkat orsaka olyckan namnges helt öppet och gärna även märket på bilen. Detaljerat!
Olycksrapportering

Innan vi flyttade ner var det mycket rapportering om den förskräckliga våldtäkten i Delhi där en ung kvinna våldtogs av ett gäng på en buss och kastades sedan av bussen. Hon skadades så allvarligt att hon senare avled. Det har rapporterats mycket om det här också och anledningen till att det fått stor genomslagskraft är nog att hon kom från en finare familj. Tyvärr är detta ingen engångsföreteelse, det står väldigt ofta om våldtäkter och mörkertalet är enormt. Statistiken för  förra året här i Karnataka (den del som Bangalore ligger i) var att 7 män dömdes för våldtäkt, 700 anmäldes och det verkliga talet har antagligen ytterligare en nolla eller två bakom sig...

Hörde om en ung kvinna som kom från en liten by som våldtogs av åtta män, detta pågick i flera timmar och samtidigt som männen avlöste varandra att våldta henne, klöste de kvinnan djupt över hela kroppen vilket kommer göra att hon har ärr för livet. Hon kom från den lägsta kasten och berättade inte detta för någon. Dock hade männen filmat med en telefon och började skryta om detta och filmen kom ut. På det viset fick kvinnans pappa reda på detta, vilket var en sådan skam att han tog sitt liv. Kvinnan fick flytta till en släkting i grannbyn och hon hade inte fått någon undersökning genomförd eftersom det inte fanns någon kvinnodoktor där. Tyvärr är kvinnorna inte mycket värda här och jämställdhet är inte ett ord som används. Detta gör mig så vansinnigt, j-a förbannad!! Jag gillar Indien på många, många sätt, men i vissa avseenden är det så långt från våra västerländska värderingar man kan komma. Skulle kunna skriva spaltmeter om kvinnosynen och medmänskligheten som saknas i vissa fall.
Ska jag välja en doktor eller en malayali???
För att övergå till lite lättsammare ämne bifogar jag lite kontaktannonser. Här är det väldigt ovanligt med "love marriage", det är "arranged marriage" som gäller. Det ska dock inte förutfattas att alla äktenskap är olyckliga, utan det accepteras att föräldrarna väljer och många gånger faller det väl ut. För att då kunna arrangera dessa bröllop och familjen inte har någon lämplig fru till sin son i sin omgivning annonserar man helt enkelt. Det finns många olika rubriker att välja på, religion, ålder, längd, yrke, geografi t ex. Kanske även finns någon nätsite om jag önskar kunna välja på flera av variablerna?!? Mannen beskrivs väldigt ofta som Handsome och Kvinnan ska gärna vara Slim. Vissa är noga med kasttillhörighet och vissa inte. Tur att jag redan är lyckligt gift!
Passerade en Town Hall häromdagen som var smyckat för bröllop. ALLT är gjort av  fantastiska blomsterarrangemang!

onsdag 20 februari 2013

Underbara & förskräckliga intryck

Idag blev det hemmadag för barnen, liksom i morgon. Det är nationell strejk för bussar, rickshaw och chaufförer. De protesterar mot höjda bensinpriser. Även Rani och Kumar håller sig hemma idag. Rani kommer inte hit eftersom hon åker både buss och rickshaw för att komma hit och vår bil har gula registreringsskyltar, vilket innebär taxi, och får inte ut och åka på vägarna så därför stannade Kumar hemma också. Lars gav sig iväg till norra Indien i går och har möten på hotellet dessa dagar. Volvo har sänt ut mail där de uppmanar medarbetarna att arbeta hemma, ger man sig ut med en gulreggad bil kan de attackera bilen och kasta sten och dylikt... Så det blir helt enkelt två dagar innanför murarna. Barnen är ute och leker med lite svenska barn, så jag blev solo ändå.

Skulle så gärna vilja visa er varenda millimeter av Indien, alla dessa fula, vackra, smutsiga, lyckliga, sorgliga intryck. Men det är inte lätt att fånga med kameran och inte ens med videokamera. Det måste upplevas på plats!

När jag t ex ger mig iväg till Hypercity har jag lärt mig vad som väntar på vägen och förundras och fascineras av alla levnadsöden. Vi rullar ut genom grindarna från Palm Meadows och ler mot vakterna. Det är blåuniformerade män som kontrollerar bilarna som kör in på området, i en hytt sitter några kvinnor som trycker på knappen för att bommen ska gå upp på given signal från vakterna.

Ute i trafikmyllret passerar många fruktstånd, utekök som säljer mat och en och annan verkstad som reparerar moppar. Det är givetvis fler affärer som passeras och en Public School, där skolbyggnaderna består av några baracker med indiska flaggan ditmålade. Barnen springer omkring i sina blåa uniformer på den stora, röda grusplanen framför skolbyggnaderna i den gassande solen. Det finns inte mycket till skugga att hitta. Vi gör en u-sväng (det görs hela tiden, vlket är motsvarigheten till våra rondeller, i början var det med hjärtat i halsgropen då de mötande bilarna snabbt kom upp mot vår svängande bil) och tar första vägen till vänster. Direkt på vänster sida pågår ett bygge som på så många andra ställen här. Framför bygget finns stora grus- & sandhögar där barnen, vars föräldrar arbetar på bygget, leker. Armeringsjärnen ligger utspridda och därpå tvätten. Några tält är uppspända utmed bygget, där några byggfamiljer bor. Andra har bosatt sig inne i de halvfärdiga byggnaderna.
Byggplats och även boplats
Här är det ofta kvinnorna som har de tyngsta arbetena, de bär sand i stora hinkar på sina huvuden, det grävs i den torra jorden med stora hackor för hand. Vi passerar några lägenhetshus och villor som ser trevliga ut, en kvinna skakar av en matta. Här bor det människor som har det ganska gott ställt. Svänger vänster igen och där sitter familjen bakom sin fruktvagn och väntar på kunder. In på gatan till vänster står en äldre man vid en likadan vagn som fruktfamiljen har, men han stryker kläderna släta och fina. Vagnen står i skuggan under ett träd, kan tro att det svalkar lite. Strömmen då, undrar ni? Nej då, det behövs ingen ström när man använder strykjärn à la 1800-tal, då räker det med uppvärmda klossar att stoppa in i järnet.
Familjen fruktvagn
Passerar förbi ytterligare finare bostäder, plåtskjul, byggplatser, en och annan lösspringande hund innan vi kommer fram till korsningen vid herrskräddaren. Här brukar vara lite trafik och det är trångt så det gäller att se sig för och tuta innan Kumar kör ut. Passerar apotek som ser ut som en kiosk, det är visst mycket läkare som har dessa apotek och är väldigt kunniga, där är det lilla templet som inhys i en liten glugg i ett hus. No entry står det utanför och två män står där inne i gula skynken och sköter templet. En man ligger på sina knän och kysser marken, har antagligen lämnat en slant eller blommor. Det har vi lärt oss att ett tempel behöver inte betyda att det är något stor och pampigt, utan kan lika gärna vara ett hemmabygge utmed vägen.
Undra hur många som huserar på dessa 6 kvadratmeter??
Svänger vänster än en gång ut på stora vägen där det myllrar av folk och trafik.Busshållplatsen är full av väntande män och kvinnor. Hunden ligger som vanligt och sover på trottoaren. Kör ytterligare ett par hundra meter innan vi når Hypercity och jag tar min kundvagn in i den svala AC-luften. Kumar kan alla shortcuts för att slippa för mycket trafik och det gör att jag bombarderas av alla dessa fantastiska intryck. Det är så mycket vackert och lyckligt samtidigt som det är så smutsigt och sorgligt på en och samma gång! Jag är verkligen tacksam att få dessa upplevelser i kontrasternas land

måndag 18 februari 2013

Festivalbesök

Vilken rivstart på veckan - vaknade av mig själv och tyckte det var väl ljust ute. Klockan var 6.27 vilket innebär att skolbussen stod och väntade på barnen, ringde bussvärden illa kvickt och sa att vi får ta egen bil idag. Mail till skolan om sen ankomst och sedan körde vi Lars till kontoret (eller rättare sagt Kumar) och därefter vidare till skolan. 40 minuter sena var inte så illa, hade dock glömt att Elis skulle på skolutflykt just idag. De skulle till en liten by precis bredvid skolan och titta på olika transportmedel, så vi åkte dit och kom fram lagom till att de skulle åka tillbaka till skolan igen. Så han fick följa med sin klass tillbaka igen.

Själv åkte jag och veckohandlade när vi ändå var ute och åkte. Den förmiddagen försvann i ett nafs, åkte 7.20 och var hemma vid 12 igen. Där rök både morgonpromenaden och yogan. Får ta igen det med ett gympass i eftermiddag i stället.

Har efter den här tiden lite reflektioner över indier och deras vanor:
- Alla här är högerhänta och högra handen är också den rena handen. Vänstra handen gör de annat med... Därmed är det väldigt ofint att lämna över något till en annan med vänsterhanden, med tanke på hur totalt handikappad jag är med högerhanden lyckas jag inget vidare med detta. Det går av bara farten att använda vänsterhanden när jag lämnar pengar, nycklar eller annat. Men det är aldrig någon som sagt till mig. Har talat med det här med Rani och hon sa att Kumar skulle aldrig ta emot något från henne när hon har det i vänsterhanden. Men från mam går det visst bra :)
- Att bli kallad mam och sir känns fortfarande främmande. Jag har dock inte börjat kalla Lars för sir utan fortsätter använda hans namn :)
- Jag har lagt märke till att Kumar (och även andra som ringer på dörren) alltid har tagit ett steg ner på trappan när han ringer på dörren på morgonen, eller för den delen under dagen. Så om jag ska ge honom bilnyckeln, handlingslista eller dyl måste jag ta ett steg ut genom dörren. Detta har något med tron att göra, det betyder otur att lämna något i dörren. Det tog ett bra tag innan jag förstod sambandet.
- Här rapas det hej vilt, Kumar rapar ofta och ljudligt i bilen. Till Elis stora glädje och som gärna efter(r)apar honom...
- Överallt längs vägarna ser man män som står med ryggen mot vägen och kissar. Det är helt ok att ställa sig var som helst och "hänga ut den". Sådär fräscht...

I går var vi åter i Varthur, grannbyn som vi var på marknad i häromveckan. Nu var det festival som vi ville kika på och Kumar körde dit oss. Det var minst sagt trafikkaos, vanligtvis är det totalt tre filer och ganska smal väg (men plats för omkörning). Nu var det tre filer mot Varthur och en fil från, dvs väldigt trångt. Dessutom försökte några köra om och därmed ha fyra filer mot Varthur och ingen därifrån. Det slutade med att den fjärde filen fick backa för de andra skulle komma fram. Inget är omöjligt och de löser kaoset på hyfsat smidigt sätt.
Hela Varthur var smyckad med dessa flaggor och bananträd.

Här är polisen, som mitt  i gatan står, han visar hur man kör, han visar hur man går...

Vi hoppade ur bilen och gick in mot byn, huvudgatan var avstängd av trafikpoliser för att leda om trafiken utanför festivalen. Längs gatorna var det stånd som sålde armband, de plastigaste leksaksakerna du kan tänka dig, snacks och givetvis fast food i form av kyckling. Det var mycket folk och alla var uppklädda, framförallt barnen hade fått på sig sin finaste klänning med volanger och tyll. Även denna gång var vi ensamma om att vara vita och blev väldigt uttittade. I mitten av byn stod själva huvudpersonen, en hög, hög vagn som var smyckade med tyger och blommor och i själva vagnen stod ett antal präster med rökelser. Runt omkring vagnen var massor av folk och även på balkonger och i fönstren stod människor. Det såldes även bananer. Varför? Det blev vi snart varse om, då det började vina bananer i luften. Bananer kastades hej vilt för att träffa vagnen för att bringa lycka och tur. Det gällde att ducka och det enda som träffades var min handväska. Plötsligt började vagnen att rulla och människorna följde efter, även några blomstersmyckade och överfulla traktorer hängde på kortegen. Vi valde att iaktta spektaklet på håll. Gissa om det var geggigt på marken där vagnen stått?! Mums för alla vildhundar och råttor senare kan jag tro...
Det smyckade tornet med prästerna där inne (hjälp, om det skulle välta!)

Bananer till salu

När vi väl sett vagnen, trumslagare och killar som klätt ut sig till tjejer kände vi att vi sett tillräckligt och vände tillbaka. Många kom fram och ville hälsa och ta i hand eller röra barnen. Barnen tycker det är sådär och den svenska personliga integriteten bryts. Men alla är väldigt vänliga och vi känner oss aldrig rädda eller hotade. Väl hemma igen stack barnen iväg på cyklarna till Elis nyfunna vän Leo och Lars förberedde Webern för lite oxfilé. Det var mumsfilibabba! Så idag vankas pyttipanna på resterna.
Svettiga i väntan att bli upplockade av Kumar.

Finns det hjärterum, finns det stjärterum. Eller i alla fall ståplats.

torsdag 14 februari 2013

Husvisning

Villa 149, Phase 1 (nyplanterat på garageuppfarten som jag hoppas blir vackert!

Välkommen till fam Johansson!
Här sover vi gott om nätterna.

Hallen uppe, taget utanför barnens lekrum (som saknas på bild)

Här sover barnen i Master Bedroomet, tillsammans med massa leksaker.

Bönerummet (används som förråd och ljuskälla)
Matplats med köket intill och där bakom även vårt utekök för disk. Med utekök  menar jag att det inte har några väggar utan bara myggnät, så har alla hus det här. Här finns dörrar till gästrummet och det sk skräprummet som inte heller de får vara med på bild.
Vardagsrummet som är det första man kommer in i från huvudentrén. Vårt favvorum med ljusinsläpp från två håll.


Liten uteplats under tak utanför vardagsrummet.


Ett träd som jag trodde var dött, men som visst ska komma. Lovar återkomma när/om det blommar
Härlig uteplats med utgång från köket. Med omtalade baren som nu renoverats.

tisdag 12 februari 2013

Shopping

Än har jag inte hunnit med någon vidare shopping i den utsträckning som jag kallar shopping för shopping. Det har mest varit att fixa saker som måste ordnas, som födelsedagspresent till söta Majken och min fina man, nya svarta (mycket viktigt at de är just svarta) gympaskor till Elis osv. Alltså inga nya skor, handväskor, kläder eller annat mer eller mindre viktigt.

Ett ställe jag däremot kommer besöka igen, är en tyg- och inredningsaffär som jag hängde med till innan vi hade svensklunch häromveckan. Ett ställe jag aldrig hittat till själv, ni vet så där vik in på världens smalaste gata, sväng in på en gränd och gå ner i källaren på huset och vips var det finaste showroomet. Alla tyger trycks för hand i rummet brevid och man kan själv välja färgsättningar. Det fanns vissa produkter klara för försäljning och visning, såsom gardiner, överkast, sittpallar, solstolar, kuddfodral och de ljuvligaste tapeterna (där pappret för övrigt kom från Sverige men verkade väldigt tunt och sprött). Här kommer jag absolut att handla, när jag väl vet vad jag behöver och vill ha.
Showroom 

Tala om handtryck, den lilla stämpeln på tyget ska trycka hela det 6 m långa tygstycket.

Det jag däremot shoppat mer av är matvaror och sådant tycker jag är kul. Det finns ett stort varhus, liknande ICA Maxi (dock inte så stort) som jag brukar veckohandla på, Hypercity. Däremellan handlar jag på någon av de tre supermarkets som finns på området eller skickar i väg chauffören.

Rödlök? Nej, granatäpplen!

Masalas och kryddor i många hyllmeter

Ris, linser och gryn säljs från 1 kg och uppåt

Underbara grönsaksdiskar. Snart är det mangosäsong!
Proceduren är dock inte riktigt som på Köpet i Sandared. Först kör vi ner i garaget och betalar 20 rupies (ca 2,50 kr) och jag får då ett kvitto som berättigar mig 20 rupies tillbaka på mitt köp då jag betalar. Frågan är varför jag betalar när jag ändå får det tillbaka? Det är ju ingen som parkerar under en matvaruaffär och sedan inte handlar, eller?? Men det ger ju åtminstone 4-5 personer en arbetsuppgift. Därefter är det säkerhetskontroll där de går igenom väskan och jag går igenom en "röntgen" som ev piper (säkerhetskontroller är det över allt, hotell, affärer och restauranger pga det för ett antal år sedan var en bil som hade en bomb under sin bil och körde fram till ett hotell och sprängde). Kontrollerna känns mest för syns skull och som sagt, det ger ytterligare arbetstillfällen.

Väl i affären ser det ut som hemma. Dock kan man inte räkna med att hitta allt man önskar. Idag t ex fanns det enbart rödlök och vitlök, gul och vit lök var slut. Den sortens mjölk vi brukar köpa fanns inte heller utan fick ta ett annat märke. Så är det varje gång, även om jag vet att jag sett det veckan innan, så ser man något som man vet att man har användning för i framtiden men inte just nu - köp! Har varit på jakt efter en kryddblandning för butter chicken, men inte hittat den på Hypercity, någon av de tre supermarkets eller Nature's Basket (en bra butik nära där vi bor men inte stor nog att veckohandla i). Men idag blev det bingo hos slaktaren, det fanns fyra förpackningar kvar så jag tog allihop.

På plats i kassan med sin överfyllda vagn har de ett superkort rullband och en kassörska som inte arbetar på ackord... En hjälper till att packa och gör det mycket omsorgsfullt, förhoppningsvis är denna process över på 20 minuter. Alltid är det något som inte går igenom i kassan och någon kassaansvarig måste komma och undersöka. Väl utanför kassan finns det en liten glugg som jag kan gå till och visa upp mitt kvitto, har jag tur kan jag få en liten give away, alltifrån ett litet schampooprov till en rör med Oreos. Fråga mig inte vad kriterierna är för att få något, ibland går jag tomhänt därifrån. Sedan är det dags att ta rullbandet ner till garaget och visa upp kvittot för att komma ut till den väntande chauffören som packar in i bilen. För inte ska väl en Bangalorefru behöva lyfta in kassarna i bilen själv??!! ;)

måndag 11 februari 2013

Delhis vackraste händer

Åh, vad jag känner mig nöjd! Efter att inte ha lyckats ladda upp bilder här på bloggen och bett Lars om hjälp som inte heller han lyckades började jag googla runt. Visade sig att många haft samma problem på sistone och att google arbetar på problemet men att en lösning kunde vara att använda Google Chrome istället för Explorer. Jag laddade ner och - tadada - det funkar!

Vill tipsa om en väldigt bra bok som jag fick av finaste Anna innan vi flyttade hit, Delhis vackaraste händer. En underhållande, rolig och otroligt sann bok. Känslan när jag läser är lite à la Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, ett leende sprider sig ofta över läpparna, ett igenkännande leende. Hade jag inte varit på plats här i Indien hade jag nog tyckt att den är nog liiiiite överdriven. Men det är den inte alls! Det är precis så här det är, utan minsta överdrift. Så vill ni veta hur livet i Indien ter sig och samtidigt ha det roligt, läs den!

Dagarna som gått, har gått i förkylningens tecken. Lars har varit sängliggandes med feber och förkylning sedan i onsdags men gick till jobbet idag. Själv har jag känt mig lite halvkrasslig med förkylning och lite feber vissa kvällar. Men det har inte hindrat från att vara på Stonehill hela fredagen och supporta Majken som hade Track & Field dag med olika friidrottsaktiviteter. Det började med lite moln men övergick i stekande sol på de öppna fälten och de duktiga barnen var rejält svettiga, trötta och hungriga när tävlingarna var slut kl 12 och det var dags för lunch.
Stafett och Majken är med i gula huslaget, Nehru


Elis som går i P3 deltog inte på denna dag utan firade i stället att det var 100:e skoldagen. Dagen till ära fick de ha på sig vad de vill till skolan (lätt val: fotbollskläder) och firande med lekar, popcorn och tårta. Helgen följdes av firande av Elis klasskompis Zak som hade kalas. Det firades med inhyrd hoppborg och massa god mat som jag var med på. Majken var på kalas hos en svensk tjej i parallellklassen som fyllde 10 år, vilket jag var och hämtade alla Palm Meadows tjejer ifrån. I och med att stan är gigantisk och dessa kalas inte höll till i Whitefield tillbringade jag ca 5 h i bil denna dag....
Elis på väg till superhjältekalas

söndag 3 februari 2013

Söndagsångest? Njaee...

Helgen är till ända, barnen slumrar sött och maken är på klubben och spelar innebandy. Och här sitter jag och njuter av syrsornas sång. Hade tänkt att få ordning med att kunna ladda upp bilder från telefonen, men det kommer inte lyckas idag. Alla som känner mig, vet ju att jag teknikens under brukar göra mig något frustrerad. Så även denna afton då jag tänkt ansluta iPhonen till iTunes på nya datorn. Tror ni jag lyckats?? Nina, var är du???

I fredags började jag på pilates på ett väldigt fräscht ställe ett stenkast (om jag tar i väldigt mycket när jag kastar och lite till) från PM, skulle absolut kunna vara ett ställe hemma i Sverige. Tänkte ta itu med de så viktiga coremusklerna. Det var många övningar med div redskap och en slags maskin som nästan påminde om något redskap som kunde finnas i Mr Grey´s hemliga rum. Men det var det såklart inte, utan det gjorde bara gott i rygg, mage, bäcken. Ska bli intressant och se om jag känner mig något starkare efter några gånger så att jag fortsätter.

Under tiden låg Majken hemma och kikade på film. Och Rani, vår maid, stod i köket och lagade till fredagsmiddagen - Butter Chicken. Så himla gott! Hon lagar väldigt god mat och det första hon lagade till oss var just Butter Chicken, så det blev favorit i repris. Annars blir det en hel del vegetariskt, linser, böner, grönsaker i alla dess former som jag inte vet namnet på. Men gott blir det!

Lördagen förflöt i lugnt tempo. Lars och jag tog en tennislektion tillsammans på morgonen och fick lite tekniktips för grundslagen. Riktigt roligt faktiskt, men attans vad svårt att få till de perfekta slagen. Därefter gick vi hemåt och tog en härlig långfrukost med pannkakor på terassen. Den tror jag vi kommer utnyttja mycket då läget är så bra bakom vårt hus, många har väldigt små terasser, takterasser (vilket vi också har), fel läge-terasser. Det är helt enkelt för varmt för att kunna sitta ute på dessa några längre stunder. Äta mitt i solen brukar inte vara någon hit.

Eftersom allt inte hamnat på sin rätta plats efter flyttlassets ankomst, pillade vi lite med det. Barnen har fått ner ett Xbox som Elis är helt tokig i. Majken med, men eftersom hon inte har varit helt kry har hon inte riktigt haft orken. För att komma utanför husets väggar gick jag ner till poolen och körde några längder innan det var dags för härlig kvällsmat och efterföljande Skavlan på SVT Play. Vi har inte kikat mycket på TV sedan vi kom hit, men nu när Lars hittat den optimala platser för routern (det tog lite tid...) är det guld värt att kunna kika på svensk TV. Plötsligt känns det inte som vi är så långt borta ändå.

Idag startade dagen med en 3,5-timmars cykeltur för Lars som bjöd på det riktiga Indien. Det är ett gäng som kör på söndagarna och då beger de sig ut på landsbygden, vilket innebar möte med apor, ett stort antal vildhundar och glada barn som fascinerat sprang efter dem ropandes " Hello Sir". Det finns ett gäng som kör en kortare runda och jag får väl haka på där någon gång för att uppleva det hela. Även idag bjöds det långfrukost, eller kanske snarare brunch. Därutöver har dagen innehållit cykeltur med familjen inom området med glasstopp, tennisträning ute på gatan och lite läxläsning.

Detta blev en uppradning vad helgen gått åt till. Som ni märker, inget speciellt utan ganska lugnt och inga måsten. Det uppskattar jag väldigt, slippa känna press över saker som måste hinnas med på helgerna. Vissa saker mer eller mindra påtvungna, andra lustfyllda. Här ägnar vi oss bara åt de lustfyllda utan att få något dåligt samvete. Så söndagsångest känner jag inte alls att den existerar här.

Nu ser jag fram emot en ny vecka med planering av skolans Food Fair, div träning, Parents Conference med lärarna (läs utveklingssamtal) och påhejning av Majken som ska friidrotta på skolan på fredag. Och så har jag ju ett måste också - att få ordning på överföringen av foton från iPhonen :)
 

fredag 1 februari 2013

Vårt hem är på plats

I måndags eller tisdags skulle våra möbler anlända, jag gick in med inställningen tisdag eller onsdag. Det blev tisdag. Första beskedet var kl 10 eller kl 16, nästa kl 16 och när de inte kommit 16.30 fick Lars påminna dem. Kl 17 anlände två lastbilar, en modell mindre och en modell större. Den mindre varianten hade inget kapell, men vad gör det när det finns presenningar och lite rep??

Lars hade inte kommit hem från jobbet och inte heller barnen från skolan, så jag fick en lista att bocka av kartongnummer samt dirigera till rätt rum. Attans vad fort det gick, det flög nummer i luften på mer eller mindre knagglig engelska, samt att jag samtidigt skulle ha koll på innehållet för att få allt i det rum som var tänkt. Efter en timma var 185 kollin inplockade och avbockade, förutom låda 84 och 86. Vi visste att innehållet var 2 tavlor i vardera så vi började leta efter kartong i lämplig storlek, utan större framgång. Jag såg min fina Pernilla Stappe tavla vara borta för alltid... Men flyttgubbarna hade varit med förr, de började öppna kartonger och det visade sig att 84:an och 86:an var nedpackade i intilliggande nummer. Fiffigt va?!

Eftersom gaten stänger kl 18.30 för att komma ut med lastbilar och leveranser var de tvungna att ge sig i väg och komma tillbaka nästföljande morgon. Kl 10.30 anlände 8 indier och började packa upp och montera möbler. Rani, Kumar och jag tog oss an kökskartongerna. När kl var 13.30 var allt monterat och uppackat. Nåja, det mesta i alla fall. Vissa kartonger ville jag låta vara så länge. Hade även önskat att jag inte bad dem packa upp alla leksaker. Vilket kaos! Det kändes som de hade öppnat varje kartong och bara hällt ut allt över golvet. Det var ett virrvarr av saker och all golvyta var täckt...

Efter ett tolvtimmarspass med mycket bärande, spring upp och ner i trapporna gav jag upp för dagen. Totalt slut i kroppen och genomsvett. Men plötsligt kändes det lite mer som hemma och jag tycker vi gjort ett bra jobb. I går kom dessutom företaget som vi hyrt möbler från och plockade med sig dem och vips fanns det lite mer och renare yta. Hela dagen gick till att fortsätta packa upp och få alla saker på sin plats och när kvällen lägrade sig hade tom lite myskänsla infunnit sig.

Så idag tar jag det lite lugnare, kroppen strejkar... Ska i stället börja på pilates efter lunch. Det är en annan tjej som dragit igång en grupp så vi kommer köra två ggr/v. Kul och nyttigt! Hade gärna gått på både det och yoga i Sverige, men tiden har inte räckt till. Men nu är tiden inne! Jag kan träna hur mycket jag vill och ändå ha tid till annat. Så lyxigt!

Idag har jag hemma en sjukling, så även i går. Feber och huvudvärk, det var visst fler i klassen som drabbats av det. Elis tyckte också att han var lite förkyld och ville stanna hemma, men när han väl var ur sängen var det inga problem. Det är andra gången han åker själv till skolan, eftersom Majken hade feber även förra veckan. Jag är verkligen imponerad över barnen som finner sig i varje situation! Givetvis går humöret upp och ner, men med tanke på alla intryck de får hela tiden och med ett nytt språk och inte förstå allt, går allt som en dans.

Snart kommer även inläggen att innehålla bilder, lovar! Har dock inte installerat iTunes ännu, men det kommer.

Så nu ska här firas med fredagsmys i kväll, i den egna soffan och äta middag vid det egna bordet. Att de egna prylarna ändå betyder så mycket för att man ska känna sig riktigt hemma??!! Men inser samtidigt när allt packas upp, vad mycket saker vi inte behöver. Oj, vad det ska rensas innan vi flyttar hem! Här kommer det till användning hos någon annan, maiden, drivern eller någons kompis kompis.

Nu är alltså även gästrummet installerat, så välkommen att bli vår första gäst!